Ensamhetens triologi
Documentation, Konstfack 2016

Ensamhetens triologi är ett audiovisuellt scenografiskt verk i tre delar som utforskar Frans Kafkas romaner 'Slottet', 'Amerika' och 'Processen'. Verken är uppbyggda i audiovisuella världar där vi får följa miljöer och känslostämningar med inspiration av romankaraktären Herr K's upplevelser och lidanden. Del I utforskar romanen 'Slottet', del II tar oss till 'America' genom vindlande korridorer på en viss semesterort i nordtyskland, och i del III får vi som betraktare själva uppleva ett rättegångsförfarande liksom i romanen 'Processen'.

Ensamhetens triologi del 1
Installation bestående av: scenografi, video, måleri, ljud, dofter

I första delen av triologin, 'Ensamhetens triologi, del I' befinner vi oss i ett rum med en interiör som liknar en sekelskiftesmiljö. Rummet består av en monumental ingång, med en fåtölj på var sida, trägolv, dovt blå väggar och ett litet bord med en gammal telefon. På höger sida av rummet finns en låst dörr och utmed väggen tornar sig gamla böcker. Interiören förflyttar oss till 1920-talets Europa, samma tid som då Kafka skrev romanen 'Slottet' som aldrig helt fullbordas.

I likhet med romanen ringer telefonen i rummet där betraktaren befinner sig. Svarar någon? En doft av dammiga gamla böcker och tjära impregnerar rummet. De två fåtöljerna i rummet inbjuder betraktaren till att sitta och följa händelsebeloppet, som kanske skulle beskrivas som ögonblicket före en händelse inträffar. Rummet är mörkt förutom flämtandet från en kristallkrona, samt den upplysta telefonen på telefonbordet till vänster i rummet. Rakt framför oss ser vi en oljemålning med en kvinna som sakta panorerar mot oss för att slutligen möta oss med blicken. Likt en oljemålning förflyttas hennes blick mot oss var vi än befinner oss i rummet. Har hon sett oss?


Ljudet av fotsteg som närmar sig över golvet får kvinnan i tavlan att följa blicken mot ljudet.
Vi hör ljudet av knackningar mot en dörr, och kvinnan i målningen tycks le.
Ett oroväckande knarrande hörs till och från i rummet, som att vi befinner oss på havet på på ett gammalt träskepp.

Händelsehorisonten beskriver inom fysiken ögonblicket innan vi sugs in i ett svart hål, där tiden står helt stilla. Sett som ett koncept kan vi kanske nå detta stilla tillstånd genom att befinna oss i samma verklighet som verket? Kanske inträffar ambivalensen när vi inte är helt säkra på vår position?
Kvinnan, det enda reaktiva elementet i rummet tycks höra och uppleva samma saker som vi.
På så sätt är vi inne i verket, men utifrån vilken position? Kvinnans blick tycks ömsom anklagande, ömsom road.

På samma sätt som Kafkas roman slutar mitt i en mening så får vi inte heller några tydliga svar från verket. Rummet tycks vara ett excerpt från en tid som varit, eller från en dröm, men kan också läsas symboliskt med hänvisningar till dagens politiska situationer och händelser.